Hittade något så bra på en blogg att jag snodde det rakt av. Hoppas bloggaren förlåter mig. Du hittar bloggen här:
http://ilsemarie.wordpress.com/2010/01/12/smartsamma-myter-om-smarta-och-langa-sjukskrivningar/
Den första myten smärtpatienten bemöts med är att hon/han själv framkallar symptomen bara för att slippa arbeta.
— Psyke och kropp påverkar varandra på ett komplicerat sätt. Det finns inget stöd för att sjukdom eller symptom skulle kunna framkallas för att människor ska slippa arbeta, säger Jan Lidbeck.
Myt nummer två som också den saknar stöd i modern forskning är att ju tidigare rehabilitering, desto bättre resultat.
— Att lära sig leva med långvarig smärta liknar mycket ett sorgearbete, man inser att livet blir sig aldrig riktigt likt igen. En rehabplan som kommer fel i tiden är dömd att misslyckas för de flesta och riskerar att totalt ramponera tron på framtiden.
— Man ska komma ihåg att dessa patienter lever i ett känslomässigt kaos, det gäller bara att överleva, de kan inte ta mer än en dag i taget.
Han understryker också att smärttillstånd som orsakas av störningar i CNS inte kan tränas bort. Tvärtom blir smärtorna oftast värre av fysioterapi som belastar en kropp som redan gör ont.
— Det är viktigt att göra en ordentlig smärtanalys, så att patienten inte blir ytterligare traumatiserad. Smärtupplevelsen är individuell, därför måste också rehabilitering och terapi vara individuella och ges när tiden är rätt för individen.
En tredje myt är att patienten när hon/han sjukskrivs, går in i en sjukroll som passiviserar och undergräver motivationen till att gå tillbaka till ett arbete. Det är ungefär 50 år sedan den teorin lanserades, men den lever ännu och används ofta som förklaring till långa sjukskrivningar.
Myt nummer fyra är att den som är sjukskriven har dålig motivation som ett slags karaktärsdrag, och det utgör ett problem.
— De här gamla teserna om sjukbeteende, sjukroll och sjukvinster med att man får vara sjukskriven, gå hemma och äta piller, smulas sönder med nya rön, säger Jan Lidbeck.
— Jag har haft patienter som upplevt stigmatiseringen som värre än exempelvis fibromyalgin i sig. Bemötandet kan vara en direkt orsak till att patienten är sjukskriven, en detalj man bör vara observant på.
Kanske är det så att det allra viktigaste är just detta (som Lidbeck säger);
”- Smärtupplevelsen är individuell, därför måste också rehabilitering och terapi vara individuella och ges när tiden är rätt för individen.”
Sammantaget kan man konstatera att det är mycket som behöver göras. I dagens samhälle har sjukdom och smärta blivit något skamligt. De gamla myterna har blåst till liv, och efter år av ihärdig propaganda på borgerliga ledarsidor är de mer livskraftiga än någonsin.
Samtidigt har vi fått en sjukförsäkring som enbart accepterar människor som är 100 procent sjuka (med ”allvarliga sjukdomar”) eller 100 procent friska (alla som visar något livstecken). Det måste finnas utrymme och tid för individuella bedömningar. Vi måste också ta bort stämpeln som numera finns (och som har spätts på av alliansens diagnosbaserade sjukförsäkring) som säger att vissa sjukdomar är okej (cancer, als osv), medan sjukdomar som inkluderar smärta och psykiska problem egentligen inte finns – att det bara handlar om att människors ”tollerans för lidande” har minskat och att de bara behöver ta sig i kragen och ”rycka upp sig”.
Det är ett rått och barbariskt synsätt som under flera år har fått dominera sjukförsäkringsdebatten.
Det är hög tid att ändra på det….
http://ilsemarie.wordpress.com/2010/01/12/smartsamma-myter-om-smarta-och-langa-sjukskrivningar/
Den första myten smärtpatienten bemöts med är att hon/han själv framkallar symptomen bara för att slippa arbeta.
— Psyke och kropp påverkar varandra på ett komplicerat sätt. Det finns inget stöd för att sjukdom eller symptom skulle kunna framkallas för att människor ska slippa arbeta, säger Jan Lidbeck.
Myt nummer två som också den saknar stöd i modern forskning är att ju tidigare rehabilitering, desto bättre resultat.
— Att lära sig leva med långvarig smärta liknar mycket ett sorgearbete, man inser att livet blir sig aldrig riktigt likt igen. En rehabplan som kommer fel i tiden är dömd att misslyckas för de flesta och riskerar att totalt ramponera tron på framtiden.
— Man ska komma ihåg att dessa patienter lever i ett känslomässigt kaos, det gäller bara att överleva, de kan inte ta mer än en dag i taget.
Han understryker också att smärttillstånd som orsakas av störningar i CNS inte kan tränas bort. Tvärtom blir smärtorna oftast värre av fysioterapi som belastar en kropp som redan gör ont.
— Det är viktigt att göra en ordentlig smärtanalys, så att patienten inte blir ytterligare traumatiserad. Smärtupplevelsen är individuell, därför måste också rehabilitering och terapi vara individuella och ges när tiden är rätt för individen.
En tredje myt är att patienten när hon/han sjukskrivs, går in i en sjukroll som passiviserar och undergräver motivationen till att gå tillbaka till ett arbete. Det är ungefär 50 år sedan den teorin lanserades, men den lever ännu och används ofta som förklaring till långa sjukskrivningar.
Myt nummer fyra är att den som är sjukskriven har dålig motivation som ett slags karaktärsdrag, och det utgör ett problem.
— De här gamla teserna om sjukbeteende, sjukroll och sjukvinster med att man får vara sjukskriven, gå hemma och äta piller, smulas sönder med nya rön, säger Jan Lidbeck.
— Jag har haft patienter som upplevt stigmatiseringen som värre än exempelvis fibromyalgin i sig. Bemötandet kan vara en direkt orsak till att patienten är sjukskriven, en detalj man bör vara observant på.
Kanske är det så att det allra viktigaste är just detta (som Lidbeck säger);
”- Smärtupplevelsen är individuell, därför måste också rehabilitering och terapi vara individuella och ges när tiden är rätt för individen.”
Sammantaget kan man konstatera att det är mycket som behöver göras. I dagens samhälle har sjukdom och smärta blivit något skamligt. De gamla myterna har blåst till liv, och efter år av ihärdig propaganda på borgerliga ledarsidor är de mer livskraftiga än någonsin.
Samtidigt har vi fått en sjukförsäkring som enbart accepterar människor som är 100 procent sjuka (med ”allvarliga sjukdomar”) eller 100 procent friska (alla som visar något livstecken). Det måste finnas utrymme och tid för individuella bedömningar. Vi måste också ta bort stämpeln som numera finns (och som har spätts på av alliansens diagnosbaserade sjukförsäkring) som säger att vissa sjukdomar är okej (cancer, als osv), medan sjukdomar som inkluderar smärta och psykiska problem egentligen inte finns – att det bara handlar om att människors ”tollerans för lidande” har minskat och att de bara behöver ta sig i kragen och ”rycka upp sig”.
Det är ett rått och barbariskt synsätt som under flera år har fått dominera sjukförsäkringsdebatten.
Det är hög tid att ändra på det….
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar